jenniecarolina

blä, sitter här i min ensamhet. det är precis just nu i detta ögonblick jag inser hur lycklig mina vänner borde vara. de flesta har pojkvän de kan umgås med o ha det mysigt. jag ska inte sitta här o tycka synd om mig, men det är ganska svårt faktiskt.. jag vet att alla hatar såna som bloggar om att de är synd om dom, men skit i o läs min blogg då! jag känner just nu at jag bara vill skriva av mig. känner mig egentligen lite patetisk, men jag vill inte ha allas medlidande, det enda jag vill är att få "vara med i gänget". Jag vill också ha en pojkvän, och ja, jag vet. det hänger på mig, man måste våga ta steget o våga satsa o sånt. men jag vågar inte. jag är så rädd för att bli dissad. men för att citera " ibland måste man våga göra saker man egenligen tycker är läskigt" nått sånt där var det. det stämmer in bra för mig. jag måste börja våga ta för mig för att bli lycklig o få det bra här i livet. visst, jag är bara 18 år, men jag känner mig fortfarande som 16. är lika omogen nu som då. jag kan kanske verka äldre och så, men inom mig är jag lika liten som jag alltid varit.

jag funderar på om jag ska publicera det här inlägget.
det jag har skrivit nu är mest för mig själv.  för att få ner mina känslor i bokstäver och ord för att få perspektiv.
ibland kan livet vara lite jobbigt,

men nu jävlar tar jag tag o rannsakar mig själv. orka bli så depp igen som jag va!
när jag vaknar ska jag vara glad och positiv, precis som jag var i fredags :)
/ jempz